Reflexões de um Liquidificador / BrasilCine 2011

Berätta lite mer om filmerna ni kommer att visa.
– Först vill jag gärna lyfta fram de prisbelönta filmerna Rosa Morena av Carlos Oliveira och Salve Geral av Sérgio Geral. Dom får ni inte missa! Men min personliga favorit är nog Reflexões de um liquidificador, regisserad av André Klotzel, som är en mörk komedi och visar upp en ganska annorlunda bild av Brasilien. Långt ifrån de klichér som man ofta förknippar med brasiliansk film. En annan film som jag vill framhålla är musikfilmen O homem que engarrafava nuvens, av Lirio Ferreira. Det är en dokumentär om musikern, kompositören, advokaten och politikern Humberto Teixeira. Han slog igenom stort på 1950-talet med musikstilen Baião och skrev bland annat den kända låten Asa Branca. Den här filmen kommer alla musikälskare tycka om, det lovar jag.

Um Passaporte Húngaro / BrasilCine 2011

Kommer ni ha några inbjudna gäster?
– Vi har lyckats få över regissören Sandra Kogut till festivalen Hon har regiserat filmerna Mutum och Passaporte Húngaro. Efter filmvisningarna blir det samtal och frågestund med henne. Mutum är en vacker och mycket poetisk film medan Passaporte Húngaro är en dokumentär som handlar delvis om den byråkratiska processen att få ett pass. Många brassar kommer säkert att känna igen sig, säger Erika.

Hur mår brasiliansk film idag?
– Sedan filmen Central do Brasil slog igenom internationellt 1998 har den brasilianska filmen växt sig stark. Filmpolitiken förändrades radikalt till det positiva och kulturanslagen höjdes. Tidigare fanns det endast två universitet med filmutbildning i hela Brasilien. Idag finns det åtta stycken högklassiga utbildningar enbart i Rio de Janeiro. Dessutom finns det idag ett flertal internationella filmsamarbeten mellan Brasilien och bland annat länder som USA, Japan, Kina, Frankrike, Uruguay och Sverige. Den prisbelönta filmen Rosa Morena av Carlos Oliveira, som är ett samarbete med Danmark, är ju ett lysande exempel på detta.

Erika Vidal Bäckman / BrasilCine

Ser du någon tendens inom ny brasiliansk film?
– Det känns som att man försöker komma bort lite från de doku-realistiska filmatiseringarna med våld, gatubarn och favelor som vi har sett i bland annat Guds Stad och Tropa de Elite och söker efter ett mer klichébefriat berättande.

Hur känns det inför festivalen som börjar nu på torsdag?
– Det är alltid lite nervöst. Främst för att vi inte har haft ekonomi för att göra någon större marknadsföring. Vi har varit tvugna att förlita oss på sociala medier som Facebook med flera. Men det känns som att samarbetet med Kulturhuset är en bra hjälp och självklart, det ska bli skitkul. Jag är jättetaggad, avslutar Erika.

PROGRAM Filmer på Biograf ZITA:
Torsdag 20/10
Kl 20:00 Salong 1
Timing + Rosa Morena (Samtal)

Fredag 21/10
Kl 20:30 Salong 1
Mapa-Mundi + Um Passaporte Húngaro (Samtal med regissören Sandra Kogut)

Lördag 22/10
Kl 15:00 Salong 2
O Céu no Andar de Baixo + O Homem que Engarrafava Nuvens
Kl 17:30 Salong 2
Caos + Cores & Botas + De Braços Abertos (Samtal)
19:30 Salong 1
Pimenta + Mutum (Samtal med regissören Sandra Kogut)

Söndag 23/10
Kl 15:00 Salong 2
O Amor de Thanatos + 1:21 + Reflexões de um Liquidificador
Kl 17:00 Salong 2
Doce de Coco + Acercadacana + Doce Brasil Holandês (Samtal)
Kl 19:00 Salong 1
Volto Logo + Salve Geral

Se även programmet och information om filmerna på Zitas hemsida: http://www.zita.se/evenemang/festivaler/brasilcine-2011

PROGRAM Filmer på KULTURHUSET:

Fredag 21 Oktober
Kl 18:00 Klarabiografen, våning 2
Caos (15 min) + Cores e Botas (16 min) + De Braços Abertos (52 min)

Lördag 22 Oktober
Kl 14:30 Klarabiografen, våning 2
Mapa-Mundi (15 min) + Passaporte Húngaro (72 min)
Kl 16:00 Klarabiografen, våning 2
Amor de Thanatos (6 min) + 1:21 (11 min) + Reflexões de um LIquidificador (80 min)
Kl 18:30 Klarabiografen, våning 2
Volto Logo (9 min) + Salve Geral (119 min)

Söndag 23 Oktober
Kl 14:30 Klarabiografen, våning 2
Pimenta (13 min) + Mutum (95 min)
Kl 16:00 Klarabiografen, våning 2
Céu no andar de Baixo (15 min) + O Homem que Engarrafava Nuvens (100 min)
Kl 18:30 Klarabiografen, våning 2
Timing (8 min) + Rosa Morena (95 min)

Se även programmet och information om filmerna på Kulturhusets hemsida: http://www.kulturhuset.stockholm.se

Line up på Berns:
ARTO LINDSAY: Vocals and guitar
MELVIN GIBBS: Bass
GUILLERMO BROWN: Drums
JUNINHO COSTA: Guitar
MARIVALDO PAIM: Percussion (Mestre de bateria do Ilê Aiyê, Bahia)

Venue: Berns Salonger /  www.berns.se
Address: Berzelii Park, Stockholm
Time: Doors open 8pm, Showtime 9pm
Tickets: 300:- (inkl förköpsavgift)
Click here to buy tickets on internet: www.ticnet.se

Konserterten är ett samarbete mellan Berns och Bar Brasil Estocolmo.

Born in the United States in 1953 and raised in Brazil during the heyday of the 1960s Tropicália movement, the multi-faceted songwriter, producer, vocalist, and guitarist Arto Lindsay is known for his unique fusion of Brazilian music and the downtown avant-garde. A pioneer of punk jazz and no-wave, Lindsay was a catalyst of the 1980s Lower East Side noise rock scene.

PRESSRELEASE

Arto Lindsay är en mångfacetterad och gränsöverskridande musiker och konstnär och är oundvikligen en viktig nyckelfigur i den moderna rockhistorien. Såväl på hans inspelningar från sena 1970-talet, som på den hyllade serien av soloalbum han påbörjade i slutet av 1990-talet, har Lindsay kombinerat rytmer och melodier från olika kulturer och genrer på nya och provokativa sätt – stilar som spänner över punkinfluerad noisemusik, avantgardistisk jazz, soul, funk, RnB till utforskandet av brasiliansk musik. Många av hans soloalbum har flitigt remixats av andra artister och DJ’s.

Arto Lindsey föddes 1953 i Virginia i USA men flyttade vid tre års ålder med sin familj till Brasilien. Där växte han upp under den tid då militärdiktaturen höll oliktänkade i ett hårt grepp samtidigt som den musikaliska Tropicáliarörelsen, med Caetano Veloso och Gilberto Gil som frontfigurer, skapade ny experimentell banbrytande musik.

I mitten av 1970-talet återvände Arto till USA och bosatte sig i New York. Inspirerad av den nya punkvågen och band som bland andra Television och Ramones blev han frontfigur i bandet DNA. Gruppen som var en trio bestående av gitarr, trummor och keyboard blev en del av underground-rörelsen ”No Wave”. Ingen av medlemmarna i bandet var egentligen musiker men man hade starka idéer och visioner. 1978 gav Brian Eno ut den kultförklarade samlingsskivan; ”No New York” (Antilles Records) där DNA var en av fyra medverkande grupper. Redan här grundlade Arto Lindsay sitt speciella gitarljud och spelstil. Han hävdar själv att han då egentligen inte kunde spela gitarr utan experimenterade helt enklet fram en egen stil. Samtidigt som han spelade med DNA blev Arto Lindsay medlem i första upplagan av det avantgardisktiska jazzbandet Lounge Lizards. Gruppen gav 1981 ut skivan ”Lounge Lizards” (EG Records, 1981) som producerades av Miles Davies producent Teo Macero.
Arto Lindsay blev en pionjär och katalysator för den våg av gränsöverskridande punkjazz, No wave och Noise rock som växte fram i Lower East Side under den här tiden.

Arto inledde samarbeten med artister som Laurie Anderson, David Byrne, Marc Ribot, Ryuichi Sakamoto, John Zorn, They Might Be Giants m fl. Man får en känsla av att det var många projekt i luften samtidigt för 1981 bildade Arto gruppen The Golden Palominos och spelade in skivan ”The Golden Palominos” (Celluloid, 1983). Därefter tog trummisen i före detta Lounge Lizards, Anton Fier, över ledarskapet i The Golden Palominos och Arto bildade bandet Ambitious Lovers tillsammans med Peter Scherer. Man gav ut tre skivor med titlarna ”Envy”, ”Greed” och ”Lust”.
Arto hade redan med DNA blandat in texter på portugisiska och på Ambitous Lovers första skiva, Envy (EG/Caroline, 1984) använde han sig av brasilianska slagverksinstrument som agogo, repenique, surdo och pandeiro. Med sin brasiliansk-amerikanska bakgrund var det givet att David Byrne gav honom i uppdrag att översätta texter till de uppmärksammade skivsamlingarna av brasiliansk musik på Byrnes nystartade label Luaka Bop.

Artos gränsöverskridande blandningar av stilar och fusionen av brasilianska instrument och New Yorks ljudmatta gav eko. 1986 medverkade han på Nana Vasconceles skiva ”Bush Dance” inspelad i New York. Några år senare blev Arto erbjuden att producera Caetano Velosos skiva Estrangeiro (Philips, 1989) tillsammans med Peter Scherer. Det blev ett lyckat samarbeta och på Caetanos följande skiva Circuladô (1991) var det enbart Arto som var producent. Arto Lindsay blev en eftertraktad producent i Brasilien av musiker som sökte ett mer modernt poppigt storstadssound blandat med sina egna rötter. Arto producerade skivor för Carlinhos Brown, Marisa Monte, Tom Zé, Vinicius Cantuária, Gal Costa. Några av dom medverkade också på Artos egna soloprojekt på 1990-talet. Andra musiker som medverkade på hans egna skivinspelningar och livekonserter var slagverkare som Nana Vasconcelos, Gustavo di Dalva och Cyro Baptista.

2001 mottog Marisa Montes album ”Memórias, Crônicas, e Declaracões de Amor” (Phonomotor Records, 2000) producerat av Arto en Latin Grammy.

Arto Lindsay har hela tiden rört sig i symbios med konstvärlden och har iscensatt flera egna performances och ljudinstallationer. Han har även medverkat i filmer som Desperately Seeking Susan och Candy Mountain. Förra året var han inbjuden av Moderna Museet i Stockholm i samband med festligheterna då Daniel Birnbaum tillträdde som ny chef. Nu i augusti medverkar han i utställningen The Spiral and the Square med brasiliansk samtidskonst på Bonniers Konsthall. Länk: www.bonnierskonsthall.se

Vill du veta mer:
• http://www.artolindsay.com
• http://www.myspace.com/artolindsay/blog
• Intressant intervju gjord 2004 / Red Bull Music Academy:

SELECTED DISCOGRAPHY*

Solo Records
• Invoke; Righteous Babe Records (US/Canada/Europe); Avex (Japan) June 2002
• Prize; Righteous Babe Records (US/Canada), Avex (Japan) October 1999
• Form and Function; 10″ vinyl, Arto and DJ Spooky, Manifold Records, Memphis
• Why Compare (vinyl-only compilation); Bar None, September 1999
• Reentry EP; Güt/For Life Records (Japan) December 1997
• Noon Chill; Güt/For Life Records (Japan) September 1997, Bar None Records (US/Canada), Ryko (UK/Europe) 1998
• Hyper Civilizado (remix record); Güt/For Life Records (Japan) 1996, Gramavision Records (US/UK/Europe) 1997
• Mundo Civiliazdo; Güt/For Life Records (Japan) 1996, Bar None Records (US/Canada), Ryko (UK/Europe) 1997
• O Corpo Sutil (The Subtle Body); Güt/For Life Records (Japan) 1995, Bar None Records (US/Canada), Ryko (UK/Europe) 1996
• Aggregates 1-26; Knitting Factory Works 1995

Ambitious Lovers
• Lust; Elektra Records
• Greed; Virgin Records
• Envy; E.G. Records

DNA
• No New York (produced by Brian Eno); Island Records
• A Taste of DNA; American Clave (Rough Trade)
• Live at CBGB; Avant (Japan only)
• You and you b/w Little Ants; Lust/Unlust Records

Lounge Lizards
• Lounge Lizards (produced by Teo Macero); E.G. Records

Golden Palominos
• The Golden Palominos; Rough Trade

Arto Lindsay and…
• Seth Tillet: “Pini Pini”
• Heiner Goebbels and Heiner Mueller: “Man in the Elevator”
• Peter Scherer: “Pretty Ugly” (Crammed Disc)
• John Zorn: “Locus Solus” (Cobra)
• Gontiti: “Templo” [track] for future release on Hipland Music

Producer Credits
• Ilê Aiyê – 25 Anos (Natasha Records, Brazil) 1999
• Avion Travel (Sugar Records, Italy) 1998
• Caetano Veloso (Natasha Records) Orfeu Soundtrack 1998
• David Byrne – David Byrne (Warner Bros.) 1994
• David Byrne & Marissa Monte – The Waters of March [track] for Red Hot and Rio (Polygram) 1996
• Marisa Monte – Barulhinho Bom (double live w/video) (EMI) 1996
• Marisa Monte – Mais (EMI)
• Marisa Monte – Cor de Rosa e Carvao (Rose and Charcoal) (EMI)
• Caetano Veloso – Circulado (Polygram)
• Caetano Veloso – O Estrangeiro (Polygram)
• Vinicius Cantuaria – Sol Na Cara (For Life/Rykodisc) 1997 [co-production]
• Carlinhos Brown – (Delabel/Virgin) [co-production] France 1996
• Waldemar Bastos – Pretaluz (Luaka Bop) 1997
• UA – Yoru No Kaze [track] (Speedstar/Victor) Japan 1998
• Taeko Onuki – Lucy (Toshiba/EMI) Japan 1997 selected tracks
• Taro Hakase – Watashi (Epic/Sony Japan) 1997
• Miki Nakatani – For Life Records, Japan1996
• Laurie Anderson – track from Strange Angels, Warner Bros. 1990
• Gal Costa – O Sorriso de Gato de Alice (BMG)
• Bill Frisell – Before We Were Born (Nonesuch)

Ballet Scores
Amanda Miller – Frankfurt Ballet
Pretty Ugly
No Wild Ones
The Hermit and the Navigator
Two Pears

Director Credits
• A Tribute to Carmen Miranda – Brooklyn Academy of Music, Next Wave Festival
• Vito Acconci – Performance collaboration; The Kitchen – NYC

Actor Credits
• Desperately Seeking Susan directed by Susan Siedelman
• Cosla directed by Susan Siedelman

Lyrics for…
• Ryuichi Sakamoto
• Towa Tei
• Caetano Veloso
• Djavan
• Jazz Passengers
• Angel Fernandez
• Bill Frisell

Texts for John Zorn
• Hu Die
• Spillane
• Hoydini/ De Sade

*For an allegedly complete discography, please go to:
http://www.northwestern.edu/jazz/artists/lindsay.arto/

On New York CIty’s Marathon Sunday, avant-garde music composer Arto Linsday designed and organized a multi-disciplinary arts parade featuring over 50 dancers and performers moving through Times Square. All the participants played music composed by Lindsay on modified cell phones while performing choreography created in collaboration with Lily Baldwin.

Gidalva Ferreira do Nascimento, 2010.

Den svenska sambaskolan och kulturföreningen Unidos do Samba firade i början av maj i år sitt 25-årsjubileum på Stallet vid Nybrokajen med bl a uppträdanden av Simone Moreno, Mhano Silva och slagverkare från São Miguel.

Unidos do Samba har varit en viktig del av ”Sambasverige” och i synnerhet under 1990-talet då man kunde höra sambarytmer i nästan varje större småstad runt om i Sverige. Föreningen har alltid har dragit till sig intresserade sambautövare och varit en samlingspunkt för många brasilianare.

BRAZ träffar föreningens nuvarande president Gidalva Ferreira do Nascimento på ett kafé i centrala Stockholm och hon berättar;
– Jubileumsfesten blev egentligen ett år försenad eftersom föreningen bildades redan 1985. Men lokalen som vi hade bokat förra året slog igen så det var bara att tänka om och leta ny festlokal.

Föreningen drivs som en ideell kulturföreningen och med viss möda och med en imponerande envishet fortsätter verksamheten. Gidalva berättar passionerat om hur det kom sig att man bildade Unidos do Samba.
– Allting började ute i Rinkeby i mitten av 1980-talet. Vi var många som hade kommit till Sverige som politiska flyktingar från Sydamerika. Från länder som Brasilien, Chile, Argentina och Uruguay. Flera gifte sig med varandra över landsgränserna och vi blev ett större gäng som umgicks där det stora flertalet var brasilianare och så bestämde vi oss en dag för att bilda en kulturföreningen.

Många av de första medlemmarna i Unidos do Samba.

Föreningen fick namnet Unidos do Samba med inriktning på brasiliansk musik, kultur och dans. Tidigt samlade föreningen andra brasilianare, latinamerikaner och brasilienintresserade svenskar. Initiativet och den ledande kraften i gruppen var Mario do Nascimento som också var föreningens ordförande, eller president, som man kallar sig för i Brasilien fram till 1999. Gidalva blev kassör (men var även president några år i slutet av 1980-talet) och Jacira Furtado blev föreningens sekreterare.

Mario do Nascimento i mitten med dottern Irene och sin fru Irene Guala till vänster om sig. Till höger Loide Vieira och Gidalva Ferreira do Nascimento

Unidos do Samba delades upp i olika sektioner efter förebild från sambaskolorna i Rio de Janeiro. Gidalava berättar passionerat om tiden och visar gamal foton.
– Loide Vieira höll i danssektionen. Dave sydde upp dräkterna. Sambaskolan skulle ha en Mestre Sala och Porta Bandeira, manliga och kvinnliga Passistas, Bahianas och inte minst en bra Bateria (slagverksgrupp).

Men i de första karnevalerna man deltog i saknades det mesta, inte minst pengar, så dräkter syddes av gamla gardiner som dekorerades med glitter och tyll i olika färger. Vissa huvudbonare bestod av fruktkorgar med riktig frukt inköpt för extrapris på någon stormarknad. Slagverkare saknades så man fick samköra med en annan kulturföreningen som höll på med brasiliansk musik vid den tiden; Madrugada, där musikern Mario Blanco från Uruguay och hans slagverkare spelade.

Sambatåg på Strandvägen i Stockholm i mitten av 1980-talet. Observera bensinpriset som ligger på 4:62 kr/litern!

1985 deltog man i ett minnesvärt karnevalståg som utgick från Vasaparken, genom centrala Stockholm ända bort till Tantolunden. En riktig maratonmarsch. Några av de andra medverkande grupperna var dansgänget från Club Tropicana (författaren Kerstin Thorvalls favoritställe som låg på St: Eriksplan), ovan nämda Madrugada (där undertecknad blev medlem 1987) och en stor lastbil med Thomas Gylling på flaket plus ett stort antal andra latinamerikanska kulturföreningar från Stockholmsregionen.
Något år senare deltog man i den årligt återkommande och populära Uppsalakarnevalen som initierades av den ambitiösa arrangören Göran Palm.
– Uppsalakarnevalen var alltid något extra men det första året vi var med så var det ösregn hela dagen. Den stora avslutningen på karnevalen var på en idrottsplats där vi dansade fram på regndränkta löparbanor. Det blev väldigt blött om fötterna!

Aurea, Dave och Gidalva.

Det var dags för föreningen att bygga upp en egen slagverkssektion. Man köpte en stor bastrumma, en surdo. Instrumentet som är själva hjärtat i en sambaorkester. Trumman kostade 3 500:- vilket var mindre förmögenhet på den tiden. De första slagverksrepetitionerna ägde rum i Gidalvas kök i Vällingby.
– Efter en timmes trummande hemma hos mig så brukade vi gå över till föreningens sekreterare Jacira som bodde tvärs över gatan och fortsätta där för att inte störa grannarna allt för mycket, berättar Gidalva.

Snart insåg man dock problemet och hyrde en föreningslokal i Råcksta. Föreningen fick en allt bättre struktur. Susana blev ansvarig för slagverkarna och tidigt kopplades den brasilienfrälsta argentinska musikern Grillo in och tränade upp gänget så att det svängde bra. Grillo gjorde en stor insats och ställde upp frivilligt i många år. Nu hade man också hittat en bra stor lokal i Kristineberg som blev basen under många år framöver. Därefter hyrde man ofta in duktiga slagverkare utifrån som ledde repetitionerna och höll i workshops.

Från vänster syns Dave på Surdo, Macedo, Grillo och Nancy på Tamborim och Pablo på Repenique.

I slutet av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet var det karnevaler i nästan i varje liten småstad i Sverige under sommarhalvåret. För många komuner blev det ett sätt att marknadsföra sig. Unidos do Samba deltog i många av dessa stadskarnevaler och blev snabbt kända för att vara störst, bäst och vackrats. Framförallt var det den sambaskola som hade flest brasilianare och latinamerikaner med sig på gatorna. Deras glädje och energi var det ingen som misstog sig på och föreningen vann många av de tävlingar som arrangerades. Ekonomin var god och det fanns medel att köpa instrument och sy upp nya fina dräkter varje år. Dave som ansvarade för alla dräkter beställde fjädrar och tyger från Brasilien.

Unidos do Samba på karneval i Åbo i slutet av 1980-talet.

Sambashow med Unidos. Åbo, Finland (se ovan).

Förutom uppträdanden i Sverige så deltog Unidos även i karnevaler i Finland, Danmark och i England. Gidalva pekar på ett antal bilder i fotoalbumet och berättar;
– Jag har underbara minnen från den tiden och den karnevalen som vi alla såg fram emot mest var den stora årliga gatukarnevalen i Ålborg. Då reste vi iväg över en hel helg med buss ner till Göteborg för att sedan ta färjan över till Danmark. Redan på båten blev det samba och dans på däck. I Ålborg var det fullt med sambaskolor och andra grupper från Danmark, England, Tyskland, ja… hela Europa. Vi hade otroligt roligt tillsammans och när man väl kom hem till Stockholm igen så var man trött i en hel vecka efteråt.

Unidos do Samba uppträder på Bar Brasils Sommar-karneval på Cabarét vid Norra Bantorget, augusti 1995. Foto: Bar Brasil.

Strax innan milleniumskiftet uppstod en schism i gruppen. Presidenten Mario do Nascimento lämnade Unidos och tog med sig många av slagverkarna och dansarna och bildade en egen grupp, Tradição Brasileira. Dom som blev kvar fick nästan börja från noll. Många kämpade på tappert och slagverkssektionen togs över av Christer Kågell. Folke Amnö blev president under en kort period innan Gidalva valdes in som ny president för föreningen.

Ganska snart fick man upp styrfarten och fler och fler anslöt sig men hela sambaklimatet förändrades ganska tydligt under 2000-talet. De många stadskarnevalerna upphörde en efter en och det fanns färre tillfällen för föreningen att visa upp sig vilket även innebar tuffare ekonomi. Splittringen mellan ”sambister” i Stockholmsområdet var också påtaglig. Det var inte enbart schismer inom Unidos do Samba. Flera mindre grupper etablerades, många med ambitionen av en mer marknadsmässig och disciplinerad dagordning. Idag finns grupper som Maravilha do Samba, Acadêmicos Independente de Estocolmo, Gilmar Dance, Viva Brasil, Samba de Souza – som numera även har en slagverkssektion, Caribahi och São Miguel från Uppsala.

Unidos do Samba - här med många slagverkare som idag spelar med Acadêmicos Independente de Estocolmo. Bilden är från karnevalen i Valdemarsvik, 2010.

I nästan samtliga dessa grupper finns det någon som tidigare har varit med i Unidos do Samba så för många har föreningen varit en viktig samlingsplats och inspirationskälla.
– Och på den linjen vill vi gärna fortsätta. Idag har vi repetitioner varje lördag i ABF-huset på Sveavägen och välkomnar gärna nya medlemmar, avslutar Gidalva Ferreira do Nascimento.
BRAZ tackar henne för att hon tog sig tid att träffas och önskar henne och Unidos do Samba lycka till i fortsättningen.

Vill du veta mer om Unidos do Samba eller ta kontakt med gruppen så hänvisar vi till hemsidan; www.unidosdosamba.se
Samtliga bilder, om ej annat anges, från Unidos do Sambas arkiv.

Sany Pitbull, Rio de Janeiro

Sany Pitbull – en pionjär och legendar inom Baile Funken med över 20 år i genren – besöker Stockholm och Bar Brasils klubbkväll på Lois, fredagen den 27 maj. BRAZ träffade Sany och ställde några frågor till honom inför spelningen:

Hej Sany och välkommen till Sverige. Du är åter på turné i Europa. För vilken gång i ordningen är det och hur många gånger har du varit i Sverige?
– Jag har varit i Europa åtta gånger och i Stockholm tre gånger. En av mina första spelningar i Europa var faktiskt på Bar Brasil XL på Riddarholmen. Det var 2006 och jag kom direkt från en spelning i Paris på det omtalade Favela Chic men kvällen på Riddarkällaren var en helt annan grej, helt fantastisk med en underbar publik! Det var fullsatt och och folk dansade överallt. Ägaren till stället tyckte att det kändes som han var förflyttad till Ibiza.

Tycker du att publiken skiljer sig åt i olika länder här i Europa?
– Ju kallare klimat ett land har desto bättre är gensvaret. Den bästa responsen under mina spelningar har jag fått i Stockholm, Helsingfors och i Tallin.

Vad tycker du om Stockholm?
– Det är min absoluta favoritstad i Europa. Det finns en naturlig skönhet som jag tycker om. Denna gång reser jag tillsammans med min flickvän och hon är helt betagen av Stockholm. Vi har ju också kommit vid ”rätt årstid”, precis när er sommar har börjat och träden har slagit ut.

Är det någon skillnad att spela nu jämfört med första gångerna i Europa?
– I början kunde jag ju inte ett ord engelska vilket var komplicerat. Nu går det lite bättre att kommunicera och jag känner mig mer ”hemma”. Dessutom är turnén denna gång väldigt annorlunda eftersom jag har sällskap vilket gör att man ser saker och ting från ett annat perspektiv. Gällande själva spelningarna så läser jag publiken bättre och kan anpassa repertoaren därefter. Numera så brukar jag också försöka se vilka artister som är populära i de länder där jag ska spela och gör gärna remixer på deras låtar. Det brukar vara uppskattat.

– Jag försöker frigöra mig från att vara bunden till det typiska brasilianska utan vill numera gärna blanda in influenser och stilar från alla håll och kanter. I brasilien skulle man säga att jag är en ”DJ Farofero”. Det finns ju så mycket bra musik och även suveräna mixar att hitta på nätet. Jag kopierar, klipper, klistrar in, mixar om, lägger till, drar ifrån och gör min grej. Och när jag sedan framför det live tillsammans med min MPC-sampler*) så blir det i slutändan alltid unika framföranden. Men fem minuter före varje spelning så känner jag alltid en viss nervositet. Det går inte att komma ifrån.
*) elektronisk trummaskin som numera är obligatorisk vid Baile Funk-konserter.

Hur upplever du Baile Funk-klimatet i Rio de Janeiro idag.
– Utan tvekan är det numera stadens officiella musik. Däremot har det hänt en del i vissa favelor där polisen och regeringen har bannlyst Baile Funk-fester. Detta beror på omfattande projekt som har hållit på ett tag nu från stadens politiker. Man har helt enkelt rensat ut banditer, gangsters, maffiosos och mycket av den dominerande droghandeln i för tillfället 17 olika favelor i Rio. Detta har då tyvärr också drabbat Baile Funken. Så det är lite på gott och ont men på sikt egentligen bara positivt och en bra början på förändring och utveckling i dessa områden. Kriminaliteten håller sakta på att minska i Rio (främst i Centro och Zona Sul) och allt är ju en kraftansträngning från politisk sida inför de kommande stora evenemangen som Fotbolls-VM 2014 och de Olympiska spelen 2016. Baksidan är väl att många av de problem som tidigare fanns i dessa områden har flyttats norröver till Zona Norte.

– För egen del har jag också påverkats starkt och spelar inte sedan 2008 på Baile Funk-fester i favelorna. Det är främst ett ställningstagande från min sida då jag numera ingår i flera olika kulturella projekt som främjar utvecklingen för ungdomar i riskzonen i dessa områden. Det är omfattande projekt som till viss del är sponsrade av företag som Nike, Coca Cola och Red Bull. Ett av dessa projekt är för den fristående organisationen Afroreggae i favelan Vigário Geral där jag bl a lär upp ungdomar att DJ:a, mixa och producera egen musik. För mig är det då viktigt att vara en förebild och inte figurera i sammanhang där droghandel och kriminalitet förekommer.

Sany Pitbull & Luiz Inácio Lula da Silva – Presidente Funkeiro

Det finns en bild på dig och den tidigare presidenten Lula framför en MPC. Kan du berätta lite om den bilden?
– Den togs 2009 i favelan Cantagalo (som ligger mellan Copacabana och Ipanema) där jag spelade i stort sett varje lördagkväll under drygt tolv års tid. Det var i samband med invigningen av ett nytt kulturellt centrum i favelan som Lula (som då var Brasileins president) var där med en delegation. Jag var inbjuden för att visa upp den del av centrumet där man hade byggt en musikstudio. Lula var väldigt trevlig och avspänd. Han visade stort intresse och tog god tid på sig att prata med alla inblandade. Jag hade förberett några sköna rytmer på MPC’n med Rio de Janeiros populäraste fotbollslag Flamengos hymn. Jag visade Lula hur trummaskinen fungerade och han förstod snabbt och visade sig ha en riktigt bra rytmkänsla. Han påpekade dock med ett brett leende och glimten i ögat att han hellre spelade fotbollslaget Corinthians* hymn istället.
*) Från São Paulo.

Slutligen undrar jag om det finns några aktuella Baile Funk-artister som du skulle vilja tipsa om?
– Det finns många men här är en lista på några; Mc Henrico, Mc Sabrina, Mc Duda do Borel, Mc Naldo, Zé Brown, André Ramiro, Mc Renrgado, Emicida och Mc Funkero. Googla på internet och leta så hittar du ljudfiler och Youtube-klipp.

BRAZ tackar Sany för intervjun och önskar honom lycka till på fredagens spelning!
– Det kommer att bli en mycket bra kväll… ”Vai ser MUITO BOM!”, avslutar Sany.

Johan, Gustavo, Graçia & Sany på "Den Gyldene Freden"

“Kobra om Brasilien. Karneval! Sambafotboll! Sex! Bilden av brasilianaren är ganska entydig. Men vad har stereotyperna betytt, och vad betyder de i dag, när landet snart står i hela världens rampljus genom OS och VM. Och var går gränsen mellan en oskyldig klyscha och ren rasism? Vi mäter rytmkänslan hos några av Rio de Janeiros främsta och frågar: Sitter det i blodet eller i kulturen? Programledare: Kristofer Lundström.”

Programmet var riktigt sevärt med många bra frågeställningar och inslag. Har brasilianaren rytmen i blodet? Kan det inte vara pressande att alltid leva upp till myten om att vara glad och festsugen? Är alla det? Elza Soares säger ganska avväpnande i ett inslag: – Vem skulle inte vilja kunna spela fotboll och dansa som man gör i Brasilien? Javisst, vem vill inte det? Vart går gränsen mellan att vara svart, mulatt eller moreno? Myterna och bilderna är många och frågorna tas upp i möten med Cariocas, människor bosatta i Rio de Janeiro. Välgjort och intressant. En extra bonus och överraskning var att en del av musiken i programmet var hämtad från Simone Morenos nya platta “Planetas”.
Här är länken till SVT Play och programmet:
http://svtplay.se/v/2391709/kobra/del_5_av_26